Operationsdagen 5 maj 2011

Gick bort mot hissen när jag fick för mig att kolla hur många steg det var från receptionen och till hissen. 117 steg var det, ganska sjuka tankar, men samtidigt ett tecken på att jag var mer nervös än jag trodde.
Gick bort till kirurgmottagningen för att hitta till receptionen. Jag hade stora problem med mitt lokalsinne men till sist hittade jag rätt. Jag blev anvisad till ett rum och fick dår veta att jag skulle bli nr.2 som opererades denna dag.
Eftersom man hade tagit fel blodprov på Vårdcentralen, så efter ett tag kom en sköterska som hämtade mig för blodprovstagning. Vi gick en massa korridorer, höger och vänster och till sist var vi framme. Efter provtagningen skulle jag försöka hitta tillbaks. Gå vänster, sen höger och sedan över glasgården så hittar du. Vad fan är glasgården tänkte jag och började leta mig tillbaks. Givetvis gick jag åt fel håll och var tvungen börja fråga mig fram. Det blev många frågor eftersom jag inte kom ihåg vilket rumsnyumret var. Efter lite problem hittade jag till sist till rummet.
Om operationen går like dåligt som mitt lokalsinne så blir det stora problem.
När jag hittat tillbaks till rummet kom sköterskan med de supersnygga sjukhuskalsongerna och en rock.
Jag fick lägga mig sängen och blev sedan körd till Norkosläkaren. Där fick jag se mitt hjärta slå genom ultraljud.
Läkaren var från Finland och berättade att jag skulle bli dopad på samma sätt som Finska skidåkarna under Laitis VM. Ganska så kul att se bilder på hjärtat.
Sedan blev jag skjutsad in till Norkossköterskorna och blev sövd, sedan minns jag inget mer förrän jag vaknade upp på uppvaket. Det gjorde rejält ont och då kom de första tankarna på varför jag utsätter mig för denna smärta. Låg och led i 1 timma, ganska tagen av narkosen, då jag kom på att man sagt att man inte skulle ligga plant utan höja upp ena sängändan. Jag bad om hjälp med detta och genast blev det betydligt mindre värk, bara för att jag höjde på huvudändan i sängen. Efter ett tag så kom det in en senil gubbe som hela tiden ropade på hjälp i minst 2 timmar, de timmar som jag var där. Efter ett tag kom mina rumskompisar, och då fick jag åka tillbaks till rummet, 6 timmar efter att jag åkte där ifrån. Klart att oprationen kändes, men jag fick smärtstillande tabletter så det var ok.
Efter ett tag kom mina rumskompisar också och vi kom fram till att vi alla hade ont i axlarna. Vi blev kollade varje halvtimme under sex timmar sedan en gång i timmen, med jag fick fortsätta att bli varje halvtimme hela natten.
Hade en underbar nattsköterska, "Jill" tror nästa jag blev klär. hahahaha. Hade faktiskt en liten dump, drack vattnet för fort. Blev riktigt yr, fick sätta mig snabbt ner, började kallsvettas, t6ur så varade det inte så länge, man lär så länge man lever.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0