Tankar runt mitt liv.
Jag var riktigt besviken efter Norrfjärdens IF:s 90-års jubileum, jag har trots all varit tränare i 40 år av dessa och fick inte ens en blomma.
Jag har alla utmärkelser som Handbollsförbunden och Idrottsförbundet delar ut, men att NIF inte visade sin uppskattning gjorde mig riktigt ledsen.
När man varit med länge i NIF som ledare, så ska man tilldelas ett bordsstandar med klubbmärket.
Att få detta på jubileet hade varit stort för mig, men det ögonblicket fick jag inte uppleva.
Nu är det 10 år tills nästa jubileeum, men jag blir säkert inte ihågkommen då heller.
Som det känns nu, så kommer jag inte att gå på 100-års jubileet.
Lite grann så slocknade min passion för föreningen, och fick mig att inse, idrotten är inte allt här i livet, det finns faktiskt andra saker som jag kan göra och uppleva.
Det lär nog dröja innan jag ställer upp ideellt igen.
Har beslutat att inte gå och se Norrfjärden spela handboll, under resten av året.
Detta är ett tufft beslut för mig, eftersom jag älskar handboll.
Kanske inte heller under våren, jubileet tog knäcken på mig.
Jag är ganska envis, så jag kommer inte att ändra på mig, i första taget.
Jag känner, att nånstans måste jag markera hur jag känner
Jag har också en massa känslor i mitt hjärta.
När man känner att man blivit bortglömd, det är väl den värsta känslan man kan ha.
Det är inte bara handbollen som jag är besviken på, utan hela föreningen.
Jag har trots allt tränat 15 fotbollslag och varit tränare för Fotbollsskolan i 6 år.
Satt även i sektionen i 3 år.
Fotbollen har varit en stor del av mitt liv, tills dess att fotbollssektionen och jag kom i riktig konflikt med varandra.
Sektionen ansåg att ungdomarna inte var något att satsa på, utan satte ett mediokert div.5 lag före, en satsning på ungdomarna.
Något sådant kunde jag inte ställa upp på.
Detta innebar slutet på min tränarkarriär inom fotbollen.
Inom handbollen så har jag suttit i sektionen i 23 år, varit tränare för 54 ungdomslag och 17 seniorlag.
Jag har även haft 6 Norrbottens pojklänslaglänslagsamt 2 Nordsverige landsdelslag.
En säsong tränade jag Lillpites damer.
Totalt har jag tränat 80 handbollslag.
Har det varit värt allt som jag offrat i mitt liv?
Jag har inte bildat familj, aldrig satt mig själv i första hand, utan alltid ställt upp för föreningen.
Det har dock gett mig jättemycket.
Jag har träffat en massa underbara människor, förhoppningsvis har jag haft bra inflytande på ungdomarna.
Jag har nog aldrig förstått, vad jag har betytt för ungdomarna, alla de år jag varit tränare.
Det som glädjer mig, är att se så många som jag tränat tidigare, nu själva är tränare.
Bland det finaste som jag nånsin hört, var av en kille som själv var seniortränare i många år.
Han sa att jag var en förebild för honom som tränare.
Att få höra det känns i hjärtat, det var en höjdare för mig.
Kanske är det ödet, att jag skulle viga mitt liv, till att vara tränare och ledare, vem vet.
Känner mig ibland, som ett riktigt orginal, Norrfjärdens byfåne vilket jag kanske är.
Vad som slår mig är att det måste finnas människor som jag, för att föreningar ska finnas till, någon riktig eldsjäl.
Trots allt så mår jag jättebra fysiskt och ganska bra psykiskt.
Nu ska jag börja mitt nya liv, förhoppningsvis så träffar jag någon kvinna som vill dela mitt liv.
Resten av mitt liv kommer jag att sätta mig själv i första hand, tänka på vad som är bra för mig.
Flytten till Piteå blir bra för mig, fast det har varit jobbigt de senaste dagarna, jag har ju trots all bott i Norrfjärden i hela mitt liv.
Norrfjärden har varit en stor del av mitt liv, men nu går jag vidare till nästa fas, som förhoppningsvis
blir det bästa tiden i mitt liv